Var: Äntligen färdigdöpta

”Aha!” sa inte Simon till mig men påpekade att jag hade fel i allt nedan.
Men innan jag hade fattat vad han menade hann jag med en invändning.
”Jag började ju med att skriva att det gav mig en frihet i skrivandet.”

Men det handlade inte om att jag skarvat historien. Han förklarade att det ju inte alls var storleken kvart han hade menat utan tonsteget. Musiker! Men så slog det mig att jag varit en pinsam idiot till farsa. Storleken kvart – 25 procent för dig som inte kan räkna – är ju inte Simon utan bara 20 procent. En kvint, således, och en Quintus har jag redan. En härlig sådan, dessutom.

Så Kvarten lever kvar. Tonsteget kvart fungerar ju. Och med det följde andra bra ord som kan fungera som namn.  Återkommer om det. Och Åke kan fortsätta vara Halvan i någon slags nummerserie – han är ju trots allt en sådan del av min första hela sonskara.

Så … Äntligen …?

–

Den tidigare versionen:
Jag leker ju med grabbarnas namn i den här bloggen och annorstädes de nämns i mina texter. Känner man dem är namnen inte svåra att placera men jag ser det ändå som ett – om än svagt – skydd för grabbarnas del samtidigt som det ger mig en frihet i skrivandet.
Sedan Quintus fick detta sitt namn för att han var min femte son har jag lekt med tanken att de borde numrerats allihop. Några namn var självklara: Uno och Treo till exempel. Har haft svårare med Åke (#2) och Simon (#4).
Men det löste sig i dag när Simon – som sommarjobbar på min arbetsplats – såg det självklara i att storlek kan fungera som komplement till numrering och skojade fram ett förslag till sig själv: Kvarten. Detta till lunchrummets jubel.

Därmed är även Åkes namn givet: Halvan. Han är andra halvan av den helbrödraskalan.

Äntligen!