Resebrev från Kalifornien 2015:4

Måndag kväll är det här när jag börjar skriva och grabbarna somnar in allt eftersom. Visst blir det intensiva dagar i värmen men det är nog ändå resan som spökar mest i kroppen på oss ännu. Simon har i dag klarat sig utan Alvedon. Alla känner sig dock påverkade av luftkonditioneringen i bilen och på motellet. Man blir torr i halsen och fläckvis kall.
Annars är motellet okej. Varken mer eller mindre än förväntat. Egen ingång i gatuplan med två små tempererade pooler utanför. Frukost på rummet, minsann. Man får i och för sig hämta den själv. Den kallas ”kontinental” och består, som den trogne läsaren vet, av en kaffe eller juice och muffins per skalle. Men det visste vi (nåja, kanske inte att det skulle serveras i frigolitmuggar …) och garderade genom att spara kvällsvardens bröd och ost. Egentligen hade vi redan från början bestämt oss för att käka frukost utanför motellets domäner. Den här morgonen var det alltså dags för vår första frukost i det fria.
The Baker i kvarteret bredvid har goda vitsord på Yelp och är ett av de två närliggande frukostställen vi hittat så här långt. När undertecknad och Quintus kom tillbaka efter vår 50 minuter långa bergsklättring utmed gatorna i Woodland Hills, som bjöd på en kul kombination av kåkar och lösningar på hur man bygger hus i sluttning, var det dags.

Pannkakor, Fattiga riddare på brioche och mackgrillmackor med vegetarisk röra blev en stadig frukost och vi bestämde att OM vi skulle behöva något mer innan middagen så skulle vi äta de kontinentala muffins som vi förstås ändå hämtat i repan.

Dagen spenderades i Beverly Hills och Hollywood. Rodeo Drive var inte mycket för fyra killar i vår ålder (Japp. Här snackar vi bredd!). Men på Hollywood boulevard var det ett kul myller. Själv träffade jag Kenny Rogers.

Vi letade oss också fram till en vinkel där HOLLYWOOD syntes i bergen för en plåtning. Men solen lyste starkt och hur än grabbarna tog i för att hjälpa till bidde det inget.

Därför tog vi bilen rätt upp i bergen på små slingriga vägar förbi hus på bägge sidor. Den här turen påminde om vägarna på både Korsika och Skiathlos där man inte heller visste vad som väntade i kurvorna. Högst upp kom vi fram till Hollywood Reservoir där vi parkerade bilen, gömde kamerorna och gick förbi förbudsskylten om fotografering och filmning genom dörren i nätstaketet. Nästan genast låg en damm till vänster som vi gick ut på och där – på andra sidan vattnet och några sluttningar bort syntes HOLLYWOOD i bättre majestät. Vis av skadan från London var undertecknad dock osäker på om vi verkligen skulle ta en bild här men så fick det bli. Fotograferingsförbudet måste ju mer handla om att inte störa djurlivet som andra skyltar poängterade. Men vi smög snabbt därifrån, kan jag lova.

På kvällen promenerade vi utmed det sötdoftande Venice Beach, marijuanans förlovade land även i det legaliserade Kalifornien. Utmed marknadslängans promenadväg fanns på motsatt sida musikanter och hennatatuerare men även basketplaner och gym i betongen. Till detta en lång och djup strand. Så djup att vi inte orkade gå hela vägen fram för att känna på vattnet.
Dagens fynd var en salva till Quintus torra armar och en platta El Pato – tomatsåsen som hade en kort sejour i Sverige i början av 1990-talet och som jag sedan dess bara fått fatt i en burk av från Kvinnans kompis. Klart man köpte en hel platta. Nu kommer det mexikanska köket förgyllas i Casa tgbjer.

Sist i säng och först upp … det är tisdag morgon när jag lägger ut detta.