Resebrev från Kalifornien 2015:12 feat. Nevada

Fredag morgon när jag skriver det här. Vi var som sagt utan täckning och wi-fi ett par dagar den sista veckan och bloggen hamnade på efterkälken. Försöker dock skriva resebreven dagvis.

Nevadas vidder, de långa och på kvällen glest trafikerade raksträckorna ledde oss fram till Tonopah. Vi hade då tillryggalagt 4,5 timme sedan Yosemite vilket gjorde detta till ett lämpligt vattenhål. Tonopah är en gruvstad som formades kring år 1900 när guld- och silverfynden var stora här. Det var dock inget vi märkte när vi körde in på huvudgatan/genomfarten. Både motell, bostäder, verkstäder och andra fastigheter på vägen in såg mycket förfallna ut. Det kändes både komiskt och ruggigt – komiskt för att det existerar och ruggigt för att det faktiskt existerar – särskilt när det visade sig att det enda rummet vi kunde hitta var på ett sunkigt motell som höll på att renoveras till något som inte skulle göra det mindre sunkigt. Motell 9 Inn hade inte lyckats göra de gamla inrökta rummen rökfria. Vi vände i dörren fick en besvärlig stund med en rookie i repan som aldrig hade satt tillbaka pengar på konto förut. Kontanter kunde vi inte få eftersom det skulle skapa obalans i räkenskaperna. Till slut verkar det ha gått. Har inte sett det på kontot ännu men … kostar det oss 400 spänn att slippa från det motellet så … Vi var alla överens om att vi hellre fortsatte köra genom natten än sova där.

Efter detta hade vi inget att förlora. När vi kollade med hotellen som skyltade med ”No Vacancy” fick vi tips om ett hotell någon mile utanför staden, Tonopah Station, och de faktiskt ett par rum kvar. Las Vegas närhet var påtaglig här då det fanns ett casino i entrén och det faktum att när rummet väl var beställt fick jag en chans att slippa betala det med hjälp av tärningar. I en timglasliknande bur på receptionsdisken fanns tre tärningar. Om dessa tärningar blivit lika när jag vände på buren så hade vi sluppit notan. Men icke.

Natten blev helt okej och vi gav oss iväg rätt tidigt. Men innan dess åkte vi tillbaka genom staden igen för att se om det verkligen var så ruggigt om vi upplevt det när vi rullade in under natten. Riktigt så illa som vi föreställt oss var det kanske inte och vi hittade ett Subway som kändes tryggt att äta på. Håglösheten vi kände hos folk i servicebranschen fick oss ändå att tro att Tonopah inte var en stad man egentligen vill bo i.

Sedan var det dags att lägga vägen bakom oss. Det gjorde vi så snabbt vi kunde, här var det 65 MPH som gällde.

Det öde landskapet ändrades inte nämnvärt fram till Las Vegas. Men plötsligt, någonstans i ödemarken, passerade vi ett par byggnader på ett område stort som några grusplaner. På ett av dem stod det Area 51. Måste undersökas. Det skulle vi inte ha gjort …

… grabbarna mådde inte riktig bra efter det.

I Las Vegas hade vi bokat Hilton Grand Vacation Suites längst ner på The Strip. Vi körde dock in högst upp på strippen för att kunna få oss ”hela” Vegas till dels i dagsljus. Ungarna satt och gapade och pekade och det var svårt för chauffören att hålla ögonen på trafiken.
Hilton var ett mycket trevligt hotell som inte kostade mer än något annat hotell på resan. Här fanns allt – förutom ett casino, vilket var skönt. Den här bilden är tagen från bottenvåningen upp emot receptionen. Bakom mig fanns hotellets livsmedelsaffär.

Första kvällen vandrade vi uppför strippen och tittade på allt neonljus. Man undrar hur många vanliga städer som skulle kunna lysas upp för en lika kvällstor Vegas-elräkning.

Uppe i norra delen vände vi igen. Det tog 1 timme och 40 minuter att knalla tillbaka. Låt gå för att vi inte gick hela tiden, men kanske 1,20 i alla fall. Men det var så mycket att titta på att vi knappt märkte det. Även om Quintus blev lite trött på slutet.

För övrigt skulle jag kanske inte sagt att vi var helt krya där i tisdags men vi mådde bra.

PS. Ni har väl inte missat den nya inledningen på Resebrev från Kalifornien 2015:10 och avslutningen på Resebrev från Kalifornien 2015:11?