Resebrev från Kalifornien 2015:11

Sedan vi åkte in mot Yosemite och ut i Nevada har vi haft dålig täckning och knappt Wi-FI, varför vi är några resebrev sena. Här kommer därför ett resebrev som ser ut mer som ett fotoalbum än något annat. Och det passar ju bra. Vi var i Yosemite den 22 juni och är det något man får därifrån så är det naturbilder.
Men det blir ett fotoalbum, som sagt.

Redan innan vi är inne i Yosemite passerar vi de här stenarna. Senaste orten kallas El Portal och kanske är det denna konstruktion som är portalen in till nationalparken? Det var inte helt lätt att komma in. Eller ja, det var det kanske. Vi hade ju instruktioner men sedan frågade vi ett par personer som borde veta och fick två helt skilda idéer om hur vi skulle ta oss fram … De är vänliga, amerikanarna, men det här gjorde oss stressade. Hade vi 20 eller 90 minuter på oss att komma fram?
Fram kom vi och delade buss med några som ”bara” skulle upp till Glacier Point.

Vi stannade också vid Glacier Point och fick några fina bilder. Finns många fler än dessa, men jag kände att jag inte kunde lägga ut hur mycket bilder som helst i den här bloggen.

Två bilder från Glacier Point, alltså. Mer blir det inte. Vi som bokat Yosemite Grand Tour fortsatte sedan till Wanana Hotel där vi fick lunch.

Efter lunchen hann vi med att kolla runt lite. Bland annat var vi vid Parker Station, den första centralen för parkarbetarna efter den soldater som hade haft detta i uppdrag fram till 1910- eller 1920-talet. Här fanns bland annat en takbro à la Broarna i Madison County.

Yosemite var mäktigt, det märktes även på grabbarna. Det jag själv sett fram emot mest var dock Sekvojaträden. Nästa stopp hamnade vi bland dem i elfte timmen. Man har stängt av tillgången till dem och kommer göra det definitivt om ett par veckor för att kunna förbättra med fler stigar, etc inför 100-årsjubileumet hösten 2016.

Den här rotvältan är en del av ett träd som man vet har legat på samma plats i över 800 år. Anledningen till att bakterier och sjukdomar inte kunnat äta upp det vet man egentligen inte, men man tror att det beror på att den vattenbaserade kådan inte intresserar bakterier och annat. Kanske är det också tack vare den här vattenbaserade kådan som gör att träden inte fungerar som virke heller. De är helt porösa inuti och smular sig när man sågar i dem.

Egentligen var det mest spännande att se de ”mindre” sekvojorna som stod bland övriga träd men visst var det mäktigt utmed den här stigen. Här ”Ungkarlen och de tre nåderna” …

… Grizzly Giant …

… och tunnelträdet. Det fanns två från början. Dessa gjordes i samband med att man försökte få igång turismen och därmed pengar för att kunna rädda skogarna. Genom det andra tunnelträdet kunde bilar köra. Men det trädet överlevde inte.

Jodå, jag fick plats också …

3 kottar kollar in 1 kotte som man gärna fick ta upp och bära med sig men inte fick ut från nationalparken. Den var rätt kladdig. Enligt guides så är det en på miljonen som blir ett nytt träd.

På vägen från Sekvojaträden tillbaka till bussen lektes det Följa John.

Vi hade tur med våra bussplatser. Kom inte ombord och fick sitta längst fram men längst bak fanns det gott om utrymme.

Sista utsiktstoppet innan vi återvände till Yosemite Lodge där allt startade.

Vid Yosemite Lodge fanns det här berget med indianen som Mac-ryttare känner igen från operativsystemet Yosemites skrivbordsbilder.

3 glada killar framför det tredelade vattenfallet som man kunde se från olika håll i Yosemite. Här har vi hoppat av bussen för gott.

Sedan bar det iväg mot Las Vegas. 8 timmar sa GPS:en och vi tänkte i alla fall klämma hälften innan vi tog in för natten. För att komma över till Nevada fick vi åka ut från Yosemite och norr om nationalparken. Därefter blev det mer eller mindre (med betoning på mer) raksträckor till Las Vegas.

Men även om vägsträckorna vara långa och raka körde vi någon mile eller så på en väg som var rena berg- och dalbanan. När det blev mörkt fick vi användning för GPS:en som visade vägen …

I Benton, en stad som inte verkade vara större än det T-kors vi stannade vid, tankade vi en sista gång.

Härifrån åkte vi nerför i 1,5–2 timmar innan vi stannade i Tonopah för övernattning. Tonopah var … speciellt.