1974 kom farsan hem med Pierre Isacssonsförsta soloplatta. Jag hade nog hunnit fylla åtta och fastnade direkt för det som kom att bli Pierre Isacssons största hit: Då går jag ner i min källare. Minns att jag fascinerades över att han hade en ångmaskin med metatabletter, precis som vi hade hemma. Två plattor senare hade jag gjort åtminstone två egna samlingskassetter med låtarna. Jag kommer ihåg vilka bekymmer jag fick när jag skulle göra nya 90 minuterssamlingar efterhand det kom fler skivor. Det fanns ju så många bra låtar jag var tvungen att välja bort!
Den fjärde soloplattan köpte jag faktiskt själv, minns jag.
Sedan blev det inte fler. Men jag slutade inte lyssna. Kunde de flesta låtarna och förde intresset vidare till mina grabbar. Det var något jag började med tidigt. Varför sjunga Byssan lull när barnen ska sova när Morgan Kane har en så mycket mer spännande historia att berätta?
Jag kan stolt konstatera att mina söner kan låtarna de också, och har favoriter.
Lagom till förra julen kom Pierre Isacsson plötsligt tillbaka. Hans son Ludvig hade färdigställt låten Jul i Sahara med sin pappa från någon demokassett. Och bra var det.
Jag hade länge funderat på om inte någon borde skriva en biografi om Pierre. Med den frågan kontaktade jag Ludvig. Om någon vecka är det ett år sedan. Det visade sig redan finnas en bok där musikjournalisten Per Wiker föredömligt och grundligt går igenom de låtar Pierre Isacsson släppte under sin karriär.
Min andra idé var att vi skulle jaga på Universal att släppa plattorna till Spotify. Ingen unik idé, visade det sig. Universal har haft en rätt njugg inställning till idén – om de ens haft någon inställning alls.
Vi kom att tjatta på Facebook och när Ludvig berättade att det fanns fler låtar föreslog jag att han skulle fortsätta arbetet han påbörjat med Jul i Sahara. Ingen unik idé, det heller. Men det är dyrt att producera musik. Min crowdfunding-idé var förstås inte unik den heller, men kanske hjälpte det till att jag kunde berätta om hur jag kickstartat Åshöjdens BK. Det går att hitta fans och finansiering därute.
Vi bestämde oss för att ses. Vet inte hur Ludvig tänkte när han gick med på att träffa en tämligen okänd snubbe med en galen fascination för hans fars musik. Men det gjorde han.
Det blev en kul lördag som, pandemin till trots, inte slutade förrän det blivit söndag och vi sjungit Luddes farsas låtar i hans kök.
Då hade jag också fått höra flera av de andra demolåtarna. De var så bra. Mörkare än tidigare men … tårarna var inte långt borta.
I går, den första december, skulle Pierre Isacsson blivit 74 år. Igår gjorde han också postum comeback med låtar han spelade in 1994 till en platta som aldrig blev, eftersom han förolyckades i Estoniakatastrofen.
Ludvig Isacsson har spelat in, arrat, remastrat, mixat och allt man kan göra för att det ska bli så bra som möjligt. Och resultatet? Mycket bättre!
–
Visstja! Min grabb Simon lirar piano på låten Kom, kom.
Den 23 augusti 1991 startade Ingemar Bengtsson och jag Optimal press. Det första albumet, Ulv i fårakläder, började vi arbeta med redan 1989, om jag inte minns fel.
I skarven 1997/1998 delade vi på oss. Ingemar fortsatte med Optimal och jag startade Jemi.
Ur vår sista gemensamma utgivning belönade Seriefrämjandet två serieböcker – Hjärteblod av Anders Westerberg och Karucell av Kati Kovacs – med Urhunden-priset 1998.
Det var en rolig tid och ett galet projekt. En ny generation svenska serieskapare behövde en scen och vi ville dra vårt strå till stacken. Hur vågade vi?
Jag är stolt över vad vi åstadkom. Samtidigt kan jag så här med facit i hand konstatera att jag, både privat och professionellt, inte skulle vara där jag är i dag om det inte vore för Optimal.
Ingemar och jag har hållit kontakten genom åren och jag är glad att ha honom i laget bakom Åshöjdens BK.
Jag delar ett inlägg från Ingemars FB-sida där han har lagt upp omslagen – de flesta formgivna av Nicolas Krizan, som också gjorde loggan – på alla seriealbum, -böcker, -häften och tidningar vi gjorde tillsammans med den nya generationen svenska, finska och norska serieskapare under åren 1991–1997.
Jag gillar att lyssna Förlagspodden. Den förment småputtriga tonen mellan Lasse Winkler och Kristoffer Lind där de ofta och gärna är kritiska mot vad som händer i förlagsbranschen, både i Sverige och annorstädes.
I det här avsnittet ”hånar” de (enligt avsnittspresentationen) Egmonts namnändring till Storyhouse Egmont. Lite kul är det allt att de i samma text utlovar snack om ljusböcker. Hörde inget om det.
Såhär i bloggposten epilogläge blir jag också fundersam hur en ljusbok skulle te sig …
Dessa två Dante-böcker verkar inte vara lätta att hitta, om jag förstått saken rätt. De har jag i alla fall. Men saknar ett tiotal andra, som synes nedan.
Dante var under flera år en viktig del av mitt unga jags kulturkonsumtion och vardag. Läste allt som jag kom över. Tillsammans med en kompis startade jag en Katrineholmsavdelning av DSC – Dante Secret Club. Vi hade hemliga märken på armérockens armficklocks insida …
Under min prylbantning har lite ur denna del av min boksamling dykt upp. Den här listan är komplett så till vida att det är alla Dante-böcker som havs ut. De med titeln i fet stil är de jag har hittat. Men där är listan inte komplett. Jag minns att åtminstone Gurgel i Dalarna och förmodligen Aktare för hajen ska finnas.
Lägger ut listan i en förhoppning om att någon förbarmar sig och hjälper mig att göra den komplett i det Tgbjerska hushållet.
Dante, toppsmart kille (1966) Dante i toppform (1967)
Aktare för hajen, Dante (1967)
Vicket dödsgarv, Dante (1968) Kolla skägget, Dante (1968) Ge dom på pälsen, Dante (1969) Farligt prassel, Dante (1969) Vicken tavla, Dante (1970) Gasen i botten, Dante (1970) Tjing i havreåkern, Dante (1971)
Simma lugnt, Dante (1971)
Rena pippin, Dante (1972) Rena cirkusen, Dante (1972)
Full sprutt, Dante (1973) Ge dom på kulan, Dante (1973)
Vicken panggrej, Dante (1974) Pang i bygget, Dante (1974) Smart camping, Dante (1975) Pang på rödbetan, Dante (1975) Stollar på gång, Dante (1976)
Gurgel i Dalarna, Dante (1976) Tjo i balalajkan, Dante (1977) Fnurp i kolan, Dante (1977) Vicket raffel, Dante (1978)
Kruta på, Dante (1978) Smart grepp, Dante och andra häftiga Dante-stories (1980) Smack i smöret, Dante (1980) Vicket partaj, Dante (1982) Splash i planeten, Dante (1982)
Rena fläsket, Dante (1983)
Fina fisken, Dante (1983)
Ge järnet, Dante (1984)
Stora vrålet, Dante (1985)
Tillsammans med övriga elever på RML – rockmusiklinjen på Birkagårdens folkhögskola – i Stockholm har Simon rockat loss för andra gången på Hard Rock Café. Utbildningen sker kronologiskt och det verkar vara riktigt kul. Simon har alltid haft kul på scenen och sprider energi. Så även denna gång då de spelade rock’n’roll från 1960- och 1970-talen.
Jag går sällan på konserter nuförtiden men tänker ofta att jag åtminstone borde gästa de countryspelningar som ändå dyker upp i Sverige … i väntan på Nashville-resan, alltså.
Men det har inte kommit längre än till två Kris Kristofferson-spelningar.
Brad Paisley är en skönsjungande cowboy som även Ewy gillar. När det nu var det dags för honom att åter spela i Sverige köpte vi av ovan nämnda anledning biljetter. Det blev en kväll av upptäckter:
1. Man måste ha öronproppar med sig på konserter nuförtiden. Vet inte om det beror på att öronen blir känsligare med åren eller något annat. Vilket tar mig till …
2. Brad Paisley och förbandartisten Chris Lane verkar inte våga vila i sin status som singer-songwriter-artister. Istället skulle det rockas på hög volym. Tyvärr, måste jag säga. Bästa partiet under hela spelningen var den kvart då Paisley var ensam med akustisk gura på scenen.
3. Kul, däremot, var att det finns en allålderspublik för countryn i Sverige i dag. Säkert inget nytt. Men jag minns 1980-talet då countryn hade en töntstämpel i vårt land. Då hade inte det inte funnits några motsvarigheter till de skrikande unga kvinnor i 20–25 årsåldern som bakom oss överröstade den öronproppstvingande countryrocken, som de gjorde här.
Delade känslor, alltså. Men … så ska ju countryn vara.
Alltså, jag har verkligen ingenting emot det, men blir lite överraskad när skådespelarna i Glow – min favoritserie på Netflix just nu – börjar visa tuttarna. I tredje säsongen!?
Att det hände i första säsongen är mer förståeligt. Då ville man skapa lite buzz kring serien och en förhoppning hos de förtappade själar bland tittarna som sedan slaviskt fortsatte titta för att kanske få en glimt till.
För den som ännu inte sett serien kan jag berätta att Glow utspelar sig under 1980-talet och handlar om en wrestlingshow på teve. Wrestlarna är kvinnor och ingen av dem har från början någon erfarenhet av den här typen av show. Serien är oemotståndlig.
Med detta taget i beaktande så skulle ett eventuellt lockande med bara bröst i första säsongen förmodligen gett serien en stämpel på sig om att vara något annat än vad den faktiskt är.
Men i tredje säsongen? Har de inte fler tittare än så? Eller är det så att skådespelarna faktiskt får bättre betalt om och hur länge de exponerar tuttarna i bild?
I så fall drar Alison Brie – som förmodligen fått sitt stora och välförtjänta genombrott med den här serien – in mest pengar för sin barbröstade showdans i logen.
Med Äkta amerikanska jeans är Jan Guillou någonstans mitt i den familjekrönika som sträcker sig över 1900-talet. Andra världskriget avhandlades i två romaner, vilket var välbehövligt även om det var lite snöpligt att det inte kom någon direkt fortsättning på den cliffhanger Att inte vilja se (2014) bjöd på. Men den och efterföljande Blå stjärnan var ändå två kraftfulla romaner, värdiga de två inledande delarna av romansviten Det stora århundradet.
Med Äkta amerikanska jeans tappar tyvärr romansviten fart. Det är inte så att Jan Guillou inte levererar en välskriven historia, mitt minskande intresse beror snarare på hur och vad han valt att berätta.
I fokus för denna romansvitens femte del är nästa generation Lauritzen, Eric Letang, som vi inte har någon tidigare relation till eftersom han bara är en batting och knappt nämns i de föregående romanerna. Att de figurporträtt som görs i de två föregående romanerna av nästa generation Lauritzen är fylligare beror på att Jan Guillou där valt författarens allvetande perspektiv. Så icke här. Äkta amerikanska jeans är skriven i jag-form. Det är förstås inte så att en roman skriven ur ett första personperspektiv inte kan bli fyllig men här blir det en påtaglig skillnad från tidigare. Man får också känslan av att Guillou insett detta under författandets gång och ångrat sig. Det senare inte minst eftersom författarjaget dyker upp från skrivandets stund under andra halvan av 1960-talet med kommentarer skrivna till moster Johanne, som då är litteraturskribent på Dagens Nyheter och den som utmanat honom att beskriva familjens 1950-tal i jag-form.
Att författarjaget beklagar sig över att inte kunna använda en allvetande penna men samtidigt också säger att 1950-talet inte är så intressant att berätta om, får mig att tro att Jan Guillou valt detta perspektiv för att göra det lätt för sig. Inte bara för att han helt kan hoppa över familjen Lauritzens arvstvist man som läsare blir så nyfiken på. Visst händer det tillräckligt under detta årtionde som han kunnat klä krönikan kring, även utanför fiktionens ramar. Suezkrisen nämns visserligen och Eric Letang läser i bibliotekens tidningar på om Israel, samtida författare och annat. Men det blir perifert. Ett omniscient berättande hade kunnat levandegöra hela decenniet och familjen därtill.
Guillous beskrivningar av en misshandlande styvfar, Stockholm och Eric Letang som en idrottsstjärna i vardande stärker också känslan av att detta är en roman om honom, därtill en prequel till en annan av hans romaner. Något Guillou verkar ha insett själv och låter, som för att understryka att det inte är han själv Äkta amerikanska jeans handlar om, sitt alter ego Erik Ponti från Ondskan (1981) dyka upp på internatskolan Stjärnberg efter att Eric Letang hamnat där. Båda är relegerade från realskolan men väljer två olika sätt att klara situationen och pennalismen på skolan.
När författarjaget i sina sista kommentarer skriver läsaren på näsan om vad det skulle kunna bli av den här romanen och tiden på Stjärnberg får romanen en metanivå som blir nästan löjlig. ”Den här romanen är inte skriven för att ges ut. Ingen skulle vara intresserad av att läsa om 1950-talet i dag. Men kanske om 50 år?” eller ”Jo, Erik Pontis tid på Stjärnberg är stoff nog för en hel roman.” Nu parafraserar jag men det var inte utan att skämskudden kom fram å Guillous vägnar.
Efter Svenska kyrkans tipspromenad under årets Katrineholmsveckan stannade jag och farsgubben till på nämnda kyrkas second hand-butik, Gåvorna. Fyndade böcker, 3 för 20 spänn. När jag sedan bad om något att bära i så fick jag en kasse med texten Brännbart!
”Verkligen?” sa jag till personalen. ”Svenska kyrkan? Bokbål? 2019?”
Fick några nickande leenden tillbaka.
Böckerna, då? Ante från Mobacken har jag inte hört talas om tidigare. Men författaren Bengt Linder är en favorit och skojare från förr.
I Lingonben har Povel Ramel samlat flera av sina texter. Passande för mig och Quintus, som för inte så länge sedan diskuterade hur i helsicke Povel och Wenche Myhre kan komma ihåg texten till ”Jag diggar dig”.
Fortsätta fynda tror jag att jag kommer göra i Skämt och oförskämt om Kändisar, där Åke Linder samlat anekdoter som illustreras med härligt schvungiga karikatyrer av Börje Dorch.
Jag har verkligen inget emot att folk skrattar. Tvärtom. Älskar det. Jag kan ha lite svårt för när folk i ens närhet skrattar och kollar på en för att se om skrattupplevelsen är delad. Varför?
Jag gillar också den tidigare webbserien Comedians in cars getting coffee som numera finns på Netflix. Det är inte utan att jag var lite selektiv i början och bara kollade på de program där jag kände till gästen. Men ofta ger de avsnitt med för mig mindre känt folk faktiskt mer.
Programledaren Jerry Seinfeld ger däremot allt i varenda episod. Åtminstone när det kommer till skrattet. Är han verkligen så glad att han måste visa det med hela kroppen? Till och med bakom ratten garvar han på det sättet. Inte konstigt att gäster som Ricky Gervais, Amy Schumer och någon till blir lite skraja.
Gyllene Tider 40 år, kan det vara något att fira? Absolut. Brorsan bjöd med mig – tack för det! – och på vägen hem kunde jag inte låta bli att än en gång citera farsgubben som tyckte jag var lite väl upptagen av bandet i mina tonår: ”De kommer aldrig att hålla!” Men de har de ju gjort.
På Sundbyholms slott utanför Eskilstuna igår visade de verkligen var skåpet ska stå. Och jag vågar påstå att 12 500 pers håller med. Åtminstone de som stod där jag stod. Eller … i alla fall de som stod bredvid mig. Brorsan på ena sidan och en yngre tjej, Gunilla 32, på den andra. Hon hoppade och dansade. Ibland med ena handen på min axel och ibland med min arm, oavsiktligt, mellan hennes bröst och skrek ”Gessle är ett geni!” mer än en gång. Och när det var dags att runda av bjöd hon upp till ”När alla vännerna gått hem”. Trevligt.
Vi återupptog kontakten med ett annat band som också kunde fira sina 40 år när vi efter en timme kom ut på E20 från parkeringen plockade vi upp några liftare. De visade sig vara från Norge och vi fick frågan om vilket norskt band som är bäst. Både jag och brorsan funderade en stund. När vi svarade The Kids blev de glada och vi sjöng ”Hun er forelska i lærer’n” på vägen in till stationen.
Vi ondgjorde oss också över att bandet inte finns på Spotify, men den skadan visade det sig att de hade reparerat. Så jag ger er The Kids!
Ännu, efter så många år i branschen, är det inte utan att jag blir lite glad när det händer sådant som det här. I Danmarks just nu största teveserie Bedrag, eller Follow the money som den svenska (!) titeln lyder, läser ett av barnen den tecknade serien Valhall. Av förklarliga skäl inte i min svenska översättning, men ändå.
Den här skylten står en bra bit innanför kommungränsen och berättar att våra datorer har fått problem. Vad menar kommunen med att sabba dem? Skärmytsling att vänta!
Jag går igenom Ulf Lundells diskografi från början till slut för att hitta låtar att lägga på de årsspellistor jag bygger på Spotify.
Quintus råkar höra en låt och undrar varför jag spelar julmusik mitt i sommaren. Det gör jag inte, men uppenbart blev att för honom är Ulf Lundells God Jul (är det nån hemma?) från familjens julplatta framför andra Glitter, glögg & rock’n’roll
Alltid lika kul att se hur man påverkat barnens kulturella referenser.
I dagens Aftonbladet finns en intervju med Jon Favreau med anledning av Lejonkungen-premiären. I en snabb historik kommenterar journalisten Magnus Sundholm den svenska titeln på Favreaus debutfilm (manus och skådespeleri) Swingers från 1996. Filmdistributören snodde helt enkelt OLWs chipsreklamslogan från den tiden och kallade filmen Du, var är brudarna?
Det är en bra film och jag håller med Sundholm om att det är en usel översättning. Originaltiteln hade fungerat på svenska. Men filmen distribuerades direkt på VHS och frågan är om den skulle hyrts ut lika mycket med originaltiteln …?
Att läsa Sinclair Lewis (1885–1951) roman Sånt händer inte här från 1935 är som att se en blåkopia över det amerikanska valet 2016. Här är dock den blivande hövdingen (!) demokrat, sedermera diktator. Lyckligtvis har inte Donald Trump kunnat styra dagens Förenta stater riktigt lika långt som hans fiktiva företrädare Buzz Windrip.
I berättelsens mitt står Doremus Jessup, chefredaktör på dagstidningen i Fort Beulah, en man som står upp mot den politiska utvecklingen innan och efter valet.
Den här romanen måste ha inspirerats av fascismens födelse och framfart i Europa under 1920- och 1930-talen. Verkligheten finns också i romanens fond. Buzz Windrip vinner inte bara över Franklin D Roosevelt i valet, även andra politiker och namnkunniga personer förekommer mer eller mindre flyktigt.
Det är inte utan att man är nyfiken på hur Sinclair Lewis reagerade på det som hände under Andra världskriget. Han kunde knappast ha föreställt sig hur rätt han skulle få.
Sinclair Lewis fick som förste amerikan Nobelpriset i litteratur 1930.
Boken gavs ut av Bokförlaget Polaris i en reviderad version 2017. Pocketen ovan utkom 2018.
Tom Holland har en komisk fjäder som gjort hans Spiderman riktigt bra. Men i den senaste filmen finns det tyvärr inga andra hjältar eller skurkar att käfta med.
Men Spiderman: Far from home är ändå underhållande efter min devis ”om det inte känns att en lååång film är lång så har den ändå något”. Och Jake Gyllenhaal är riktigt bra som – spoiler alert! – skurk.
Jag gjorde det. Började med ett projekt jag funderat kring en längre tid. Visst, det började med matböckerna i januari men i dag tog ett större projekt vid. Hyllan med olästa seriealbum och dito böcker gicks igenom och det blev nog en halvmeter dubbletter i alla fall. Kommer lämna dessa mer eller mindre olästa böcker till Seriehörnan i Göteborg, om någon är intresserad. Och visst fortsatte jag på matboksprojektet från i vintras och skrev ner alla böcker som blev kvar i hyllan.
Götebossk midsommar i år. Kubbspel förstås. Och inte vilket kubb som helst. Så kvartstysk han är, Grabben-mitt-emellan, så har han lagt rhabarber på Hägar’s vikingakubb med ”the ancient rules”.
Jag anar en konspiration.
Blev positivt överraskad när jag i dag upptäckte att Dr Pepper Zero har gjort entré i Sverige. Mindre kul var det att upptäcka att drycken, liksom Coca Cola Zero, har sötats med något som gör den klibbigt kvalmig.
Frågan är om inte detta är ett försök av de amerikanska producenterna att tvinga oss att använda is i läsken, som de gör på andra sidan pölen?
Själv undviker jag det nästan jämt, utom tillsammans med alkohol. Då rockar det med is.
Okej, nu är matbokshyllan i köket mer rimlig än tidigare. Jag hajar att den måste slimmas än mer men just nu ser den ut som den gör – och allt får plats. För säkerhets skull skrev jag ner alla böcker jag lät vara kvar. Evy tyckte jag var både omständligt och smått galen.
Men vad tusan, man vill väl ha ordning i köket?
Jaha. Så blev det inte något gammalt ur seriehyllan ändå.
I podden Mikael och Mikaels avsnitt 52 diskuterar vi Kaninhålet där jag inleder med följande text.
Berit Viklunds första serieroman berättar om ett förhållande som inte för någondera parten verkar bygga på kärlek.
I en inramning där den kvinnliga huvudpersonen pratar ut i en hittepå-situation hos tevepersonligheten Malou får vi historien om kaninhålet berättad för oss.
Efter att både ha blivit uppvaktad av Mannen och varnad för honom – Den störiga killen från internet – av den kollektiva kamratkretsen faller Kvinnan till slut för honom. Visst är han sliskig, men gullig och kul. Och han gav sig inte heller utan dök upp överallt. När just detta berättas dras han i bild upp ur en magikers hatt som en vit kanin. Och det är som kanin han lockar med sig Kvinnan.
Kaninhålet är förtjänstfullt berättad med många bildmässiga metaforer och jag hittar flera alluderingar till Alice i Underlandet: 1) Kvinnan blir nyfiken på mannen som i kaninskepnad bär en klocka och har bråttom. 2) Hon följer efter honom till Kaninhålet/Underlandet där hon med möda tar sig in. 3) Väl därinne börjar galenskapen.
Tyvärr är jag för dåligt inläst på Lewis Carrolls berättelse för att se hur långt dessa alluderingar sträcker sig fortsättningsvis i berättelsen. Men man kan också läsa den inramande sessionen hos Malou som Kaninhålets version av Alice situation före och efter galenskapen.
Likt landet av Under är kaninhålet till att börja med en glädjens plats. Kvinnan är nyfiken och tillvaron rolig. Men rätt snart börjar det gnissla i förhållandet. Ett förhållande som pågår alldeles för länge.
Kärleksparet, eller vad man ska kalla dem, verkar egentligen inte kära i varandra. Istället tar den inledande attraktionen med dem in ett förhållande där bekräftelsen av det egna jaget är i fokus, i synnerhet Mannens jag.
När de väl är ihop vill han vara i fred, både från hennes kompisar, sociala sammanhang och ibland även från henne. Det senare tar sig framförallt uttryck när han är ute och trollar på nätet. För ett nättroll är han, även om han försöker ursäkta sig med att han gör det lite ”på kul”. Det är vid dessa sejourer framför skärmen han isolerar sig och stöter bort henne. Andra stunder vill han att det bara ska vara de två. Ensamma och tillsammans.
Liksom i Underlandets galenskap döljer det sig något annat i kaninhålet ju längre in man kommer. I detta obalanserade förhållande är det Kvinnan som utvecklas. Från att inte se problemen via en bekräftande acceptans av situationen till att ifrågasätta Mannen och förhållandet. Man får känslan av att ha hamnat i någon slags malström light.
Det händer dock att paret går på fest och det är efter ett sådant tillfälle som kärlekshistorien får sin vändning. Upptäckten morgonen efter denna blöta kväll gör att hon låser sig och fjärmar sig från honom. Inte för att hon vill det, intalar hon sig. Men till slut finns ingen återvändo. Efter en första veckolång separation tar hon honom till nåder. Men det som de kanske en gång hade är borta. Så nästa gång blir definitiv.
Har lagt nytt golv i arbetsrum och sovrum hemma. Trestavig ekparkett. Alltså, det är inte jag som lagt det. Jag vågar mig inte på konstycket. Skulle minnas varenda skavank jag orsakade.
Däremot har det krävts del annat arbete, som att tömma arbetsrummet en andra gång sedan jag köpte huset. Redan förra gången bytte jag böcker mellan biblioteket i gillestugan och arbetsrummet. Detta för att enklare ha tillgång till sådant jag inte läst ännu. Nu har jag två sektioner med oläst litteratur – i arbetsrummet. Kvar i gillestugan finns litteratur om den svenska underhållningshistorien som ännu inte är lästa men ändå har sin plats på rätt hyllor därnere. Och de kan vänta tills infall och sug blir samstämmiga.
Men allt det som står i arbetsrummet kommer jag nog inte hinna med innan det är dags att göra sig av med böcker. Därtill kommer det alldeles för mycket nytt som är spännande och som jag vill hinna med.
MEN … jag kommer försöka ta mig igenom seriesektionen. Det är ju bara en Ivar-hylla, 80 centimeter bred och 229 centimeter hög. Det ska väl gå. Och kanske, kanske hinner jag ta mig tiden att skriva något om denna serielitteratur varefter jag tar mig an den. Fan tro’t.
Detsamma gäller de till svenska översatta låtar jag grävt bland i vinter. Men där finns det ju en uppsjö av material, varför jag i så fall kommer att fokusera på det mest inbjudande: country på svenska.
Den kritiske upptäcker förstås att det är den första april i dag. Men det skulle inte jag vara så säker på, det heller.
Inte sällan får jag i mitt jobb tillfälle att arbeta med serier jag kanske inte skulle läst annars. Laban är en sådan.
Serien Laban (Fred Basset i original) startade 1963 av Alex Graham och görs i dag av dottern Arran Caith tillsammans med tecknaren Michael Martin. Den här bokens undertitel Fred Basset’s finest moments kanske inte riktigt är överensstämmande med verkligheten eftersom det bara är material från de senare serieskaparna, men det är klart: smaken är olika. Laban har på senare år blivit ryktbar i svensk dagspress eftersom det är svårt att byta ut den på seriesidan. Det har stormat mången gång runtom i landet när sådana försök gjorts. Vilket kan te sig underligt. Serien är nämligen väldigt sällan rolig. Däremot är den oftare träffsäker kring hur hund- och kattägare säkert vill att deras husdjur ska tänka och vara. Och även om jag inte är djurmänniska själv, så kan jag ändå se seriens … kvalitéer ur det perspektivet. Åtminstone hyggligt länge i den här samlingen. Men framemot slutet av boken dyker det upp flera strippar som ter sig helt poänglösa, både vad gäller humor eller önskvärd igenkänning.
Jag hoppas att denna samling, eller någon samling med Laban utkommer på svenska. Det finns definitivt en marknad för serien om man lyckas nå hundägare – och hur svårt kan det vara i dag när det både finns sådana tidningar och säkert flertalet communities på nätet.
Oj, efter en ännu längre paus än mellan musikval 5 och 6 och en ögonöppnare från min vän Debora om att listningen inte är klar kommer här det sjunde valet.
Efter sex låtval tänkte jag avsluta med en artist. Och det är kanske därför detta sjunde och sista musikval dröjt. Jag insåg snart att den texten skulle bli något som liknade en avhandling. Därför låter jag helt enkelt bli. Det blir inte ens en hint om någon låt från det hållet. De som känner mig vet precis vem jag talar om.
Att göra ett sista låtval är förstås inte lätt. Det finns ju hur många låtar som helst som påverkat en på olika vis. Och när man väl kommer att tänka på en låt, dyker det plötsligt upp hur många som helst. Jag hänger inte alltid med i hur associationerna går i mitt huvud men inför detta sista musikval valde jag bort pundarpoppiga Chick-e-chack av Docent Död, melankoliska Min pappa är en flygkapten av Magnus Johansson och sentimentala Vara vänner (officiell musikvideo på den här länken) av Jakob Hellman.
Efter att ha lyssnat på någon inköpt blandkassett som gavs ut i samband med Moskva-OS 1980 upptäckte jag Pugh Rogefeldt och köpte hans nästa platta Het. Den spelades flitigt på min allt-i-ett-stereo och jag lärde mig snart texter. På den här plattan ligger den rytmiska Stockholm, den corny Tuggummi och den vackra Aftonfalken.
Men framförallt är det här man hittar Ambulansen. Som första spår på skivan levererar den med fart en kreativ och rolig text om killen som äntligen sätter sig upp mot kompisen som alltid fått alla brudarna. Bara att Rogefeldt får in rader som ”Carina är allt vad jag har och hon är inge trofé att lägga i skrubben, det blir varsel å strejk å bockad å lockout, så håll dig till ditt, lilla gubben” gör Ambulansen mig glad. Och att min grabb Quintus under bilfärder utmanar mig att sjunga ikapp på denna låt gör mig ännu gladare.
Så, lyssna på denna risiga VHS-upptagning från en konsert anno 1983 (där förmodligen länkarna till Stockholm och Aftonfalken ovan också kommer ifrån) och föreställ er hur den låter på platta (eller leta upp den på AppleMusic eller Spotify, för tusan – det är den värd).
Det har varit kul att göra den här listan. Ett antal låtar kändes givna och något val har som sagt kommit av sig själv. Insåg efter det femte valet att det var för många kvar … så mitt uppehåll med den här listan (6 dagar) har inte bara berott på att jag varit upptagen. Jag har helt enkelt varit tvungen att ta mig en funderare kring vilken väg jag ska gå. Till slut kokade det ner till fyra låtar, varav dessa tre fick ställa sig åt sidan: Rick SpringfieldsSouls, Lionel RichiesHello och Lorrie MorgansI guess you had to be there – ”you gestaltas för övrigt av en annan musikalisk hjälte: Kris Kristofferson. (Jösses, när jag länkar upp videorna till dessa så måste jag bara lyssna på dem igen.)
Lorrie Morgans låt är ännu en av dessa sentimentala countrylåtar jag är så svag för, denna gång levererad med en skruv, som jag inte ska spoila här.
Lionel Richie hade också varit lätt att komma in på från the countryside då Kenny Rogers (igen!) gjort en cover på Richies Lady som slår låtskrivarens version såpass att åtminstone ett förhärdat Richie-fansen (läs: Kvinnan) börjat lyssna på Rogers. Jämför själv med Rogers här. Souls hörde jag första gången på Kaj Kindvalls teveprogram Videobeat och föll för denne, för mig då okände, artist. Kan i dag ångra att jag inte såg hans konsert i Stockholm när det begav sig, mest för att jag då haft ett ungdomligt minne att dela med Kvinnan. Lyssnade länge på varenda platta han gjort och gjorde men det där har ebbat ut lite. Nu minns vi och följer upp honom på Youtube då och då.
Nå, till dagens musikval. När låten väl kom till mig, under inspelningen av morgondagens Mikael och Mikael-avsnitt, så var det ju så enkelt. Åke Söderblom är min favoritskådespelare genom tiderna. Denne sceniske ekvilibrist var rapp i käften, imiterade, författade och sjöng (det senare hjälpligt). Åke – jo, svensken i gemen kände honom vid hans förnamn – hade verkligen en komisk fjäder i kroppen.
Som låtskrivare är det kanske få som tänker på honom. Men faktum är att han bland annat har skrivit texterna till örhängen som Kan du vissla, Johanna och dagens musikval: Tangokavaljeren (länkad i Lasse Lönndahls tappning, då jag inte hittar någon version med Åke på nätet).
Att det blev just Tangokavaljeren beror förstås dels på att kombinationen Åke Söderbloms text och Jules Sylvains musik svänger så härligt och dels på grund av historien bakom: Åke och några kollegor utmanade varandra på en fest att man till nästa gång skulle ha skrivit den fånigaste tangotexten. Åke vann.
Alf Robertson är den som levererat de flesta svenska tolkningarna av ovanstående låtar (undantagen är Spelaren med Pierre Isacsson och Akta dig för Tommy, vars första version gjorde av Mats Rådberg) och han har gjort det med den äran. Robertson skrev både egna låtar och tolkade amerikansk country på svenska.
Men han har inte översatt allt han spelade in. Och Kenny Rogers är inte heller den Alf Robertson tolkat mest på svenska. Det är istället prat-countryns mästare Tom T Hall, vars Old dogs, children and watermelon wine på svenska blev låten Hundar, ungar och hembryggt äppelvin som till slut gjorde Robertson till ett riktigt hushållsnamn i vårt rike. Den fanns med på två ordinarie plattor, en där den var titelspår och så den efterföljande ”Mitt land” som också innehåller dagens låtval.
Alf Robertson var unik så till vida att han gjorde låtarna till sina, oavsett om det var covers, svenska tolkningar eller hans egna. Det är ur hans helt egna låtkatalog jag plockar dagens val. I Olles bar & grill berättar han om en gammal sjömanskompis som han stöter på vid ett matstopp mellan Umeå och Vilhelmina där vintern ligger kall någonstans kring minus 22.
* Liksom för övrigt Spelaren visade det sig när jag igår sökte vidare på Apple Music och hittade ytterligare en version med Tapio Heinonen. Hittar inte Heinonens svenska version på nätet men den går att söka upp på iTunes. Däremot finns hans finska version, Korttihai, på Youtube.
Efter gårdagens val upptäckte jag att Pierre Isacsson gjort en svensk cover – Spelarn – på Kenny RogersThe gambler, vilket förstås gladde mig. Både det faktum att det finns mer av Isacssons för mig att upptäcka och för att någon faktiskt översatt låten jag saknade en svensk översättning av ur Rogers katalog (även om jag och Simon har haft en version på gång … får se hur det blir med den nu). Det finns en hel fyndiga svenska covers här.
Kenny Rogers upptäckte både jag och farsan tack vare en dokumentärserie i två delar om countrymusik någon gång mot slutet av 1970-talet. Han har spelat in många härliga låtar och skulle jag bara nämna några till såhär långt får det nog bli och Daytime friends, Lucille och Reuben James. Återkommer dock med fler favoriter av Rogers i musikval 5 och 6.
Men påverkad av min upptäckt igår får den här listan bli lätt generisk. Dagens musikval blir The gambler, som för övrigt också blev en tvådelars västernserie på teve med Kenny Rogers och Bruce Boxleitner (vem annars?) i huvudrollerna.
Kan tänka mig att videon i The gambler-länken ovan spelades in i samband med teveserien. Bilden nedan är från teveserien.
På en sådan här lista måste något från Pierre Isacssons solokarriär med. Då går jag ner i min källare är kanske den låt man främst minns av honom (och en låt jag för övrigt framförde – körad av Ingemar Bengtsson – och höll övriga nattgäster vakna under Nicolas Krizans 30-årsfest som varade i dagarna 3, eller var det 4?) och visst var den en ingång även för mig.
Vi hade bara tre av hans soloplattor hemma men det fanns en hel del låtar jag gillade där, till exempel Vägens vänner, som var en svensk cover av Kris KristoffersonsConvoy eller Morgan Kane en ballad om den norske västernhjälten med samma namn (finns för övrigt insjungen på norska också, av svenske Benny Borg). Den senare brukade jag sjunga för mina barn när de skulle somna.
På den fjärde plattan, som jag köpte begagnad i vuxen ålder, har jag också hittat åtminstone en kul låt: Sista bussen hem till mig, också den en cover på Midnight dog av paret Leroy/Kongos (hittar inget om dem på nätet) med svensk text av Åke Strömmer!
Men i dag väljer jag en gladare låt som jag och barnen fortfarande spelar då och då i bilen. Farfars moped (1975), även den en cover: Grandma’s feather bed med John Denver och av låtskrivaren Jim Conner (svensk text av Börje Carlsson).
Vem kan motstå rader som ”Efter maten brukade han berätta om fordom friarstråt, hur han byggt sig en moped fast det var tänkt att bli en Vaxholmsbåt” …?
Denna är självklar. Har ju alltid tyckt om ordvrängeri och tungvrickeri och då är det få som slår Owe Thörnqvist. Min ingång här är Varm korv boogie från 1959 (lyssna här). Låten låg först på singeln Svartbäckens ros och släpptes redan samma år som omvänd singel, så att säga – som A-sida.
Jag minns hur jag som 11–12-åring letade efter singeln i Katrineholms musikaffärer – utan att lyckas, förstås. Vilken butik har en tjugo år gammal singel i skivstället? Jag var dock ute i ungefärlig rätt tid, två år senare släpptes LP:n ”Sverigebesöket” som framförallt innehöll omarrangerade gamla godingar. Minns att jag inte gillade ”Varm korv boogie”-versionen här på grund av omarrangemanget. Thörnqvist hade till och med slängt in ”Köppäbävisan” i låten.
Låten blev däremot inte sämre av att den utspelade sig i min födelsestad Uppsala.
Blev i veckan nominerad av Nicolas Krizan att på Facebook välja och presentera en favoritlåt/artist per dag under en vecka och sätter igång (utan inbördes ordning) i dag. Passar förstås även på att lägga ut texterna samlade här:
Den första platta jag köpte själv sparade jag ihop till 1974. Den kostade 33 kronor, en summa det borde ha tagit en 6–7-årig version av mig en del tid att få ihop om det inte var så att jag under de här åren sålde teckningar för en krona styck till godhjärtade släktingar och föräldrars vänner.
Lasse Berghagens Min kärlekssång till dej* (Polydor) innehåller flera låtar som folk verkar minnas än i dag – tyvärr verkar dock inte min absoluta favorit på den här plattan ha digitaliserats. Förutom titelspåret (vars första rad flera av mina barn har tolkat såhär: ”Jag har köpt mig en augustigitarr”) är nog Ding-dong (hör låten här) och Hålligång i skogen de mest kända än i dag. Själv gillade jag genast även de mer vemodiga De’ e’ slut, Nu ska vi flytta hem till Norrland (som för övrigt är en svensk cover av Curt Sapaugh och Bobby AustinsTry a little kindness (lyssna här) som countryartisten Glen Campbell spelade in 1970 (antar att min faiblesse för country tog sin början här)) och Karl-Erik Jonsson.
Ett par tristare spår finns det också men jag tror nog ändå att man skulle kunna be mig sjunga vilken som helst av dessa låtar utan att bli besviken (av mitt textminne, nota bene, sångrösten håller nog inte måttet).
Men favoriten hittar man som femte (av sex) spår på B-sidan. På kvällen trött och ledsen är en vemodig och samhällskritisk låt som börjar såhär:
På kvällen trött och ledsen
jag gick på Söders berg
trasig uti dressen
jag frös genom ben och märg …
–
* Ser nu när jag plåtar omslaget att mitt exemplar är ett nysläpp som har splaschen: ”Extra! Nu med: Min kärlekssång till dej” samtidigt som plattan ju faktiskt heter det. Någon som vet mer om det?
… så mycket hann han säga i alla fall: Morsning & goodbye och vi hann se Magnus Härenstam i sin avskedsföreställning (som jag nämnt tidigare) på Oscarsteatern där han faktiskt lyckades se Simon och Quintus i folkmängden och från scen berätta att han var glad över att även de yngre generationerna hittat till hans stå upp-show. Gladast var kanske Quintus ändå, så mycket skratt som kom ur den 13-åringen den kvällen.
I litteraturväg har sommaren framförallt ägnats åt Magnus självbiografi Morsning & goodbye. En bok fylld av anekdoter, de flesta glada men han duckar inte heller för vänsterprassel, oäkta barn och svårigheter att på ålderns höst prestera i sängen. Boken visar tydligt hur bra han är som historieberättare och han tackar ödmjukast sin hjälpförfattare Petter Karlsson som till och med får kredd på omslaget.
Men Petter Karlssons insats lämnar en del övrigt att önska. Felskrivningarna och upprepningarna är så många att det bör störa det mest otränade ögat. Tyvärr. Men det betyder inte att detta är en bok man inte ska läsa.
Robert Karl-Oskar Zero Broberg (1940–2015) dog igår. I dag minns Aftonbladet honom med ”13 sidor om artisten som satte färg på Sverige”, som det står i nedryckaren på ettan. Med fokus på just färg hyllar Aftonbladet honom genom att trycka hela tidningen i en svartröd nyans. Förutom annonserna är det bara bilderna på Robert Broberg som är i färg. Kul initiativ!
Tillsammans med Simon och Quintus såg jag Robert Broberg i Norrköping för några år sedan. Vi var där iklädda mer eller mindre glada västar och t-tröjor för att på något vis visa vår uppskattning inför vad jag förmodade var hans sista turné. Redan då var han illa däran. Till en början trodde vi nog att hans förvirring på scen tillhörde showen men till slut stod det klart att han dålig koll på sitt material och vad han skulle göra scen. Olustigt.
Men det överskuggar förstås inte hans karriär. Robert Broberg var en ordekvilibrist endast jämförbar med Povel Ramel. Själv har jag alltid uppskattat ordlekar, något jag förhoppningsvis fört över till mina söner. För min del har ordlekandet i mångt och mycket blivit mitt yrke.
I hyllningarna till Robert Broberg har många människor talat om vilken låt, teveprogram eller annat framträdande de minns honom för. Så fort jag hörde nyheten kunde jag inte annat än tänkt på textraden: ”min bil är inte lik din bil, det är en likbil” …
På helsidor i dagspressen gör Pressbyrån reklam för serier. Seriesidan berättar fyndigt Franz KafkasProcessen från naivistiska serieteckningar till mer avancerade till realistiska till text. Budskapet är att barn lär sig läsa med hjälp av serier och att de i sommar är välkomna in på Pressbyrån för att tjuvläsa de serietidningar och liknande utgåvor som står i hyllorna.
Ett lovvärt initiativ. Den surmagade kan förstås invända att man inte behöver läsa textböcker som vuxen utan fortsätta läsa serier. Och så är det ju. Men det kan vi låta vara därhän.
Hemkommen från USA-resan har jag äntligen hunnit gå igenom jobbposten. Där hittade jag denna pärla från Serieförlaget. Eftersom vi arbetar med Plåstra (även om jag bara gör det indirekt) skriver jag inte annat om den än att jag på min tid som redaktör på Egmont jobbade hårt för att Malin Svedjeholms serie skulle synas i våra tidningar. Köp!
Hemkommen från USA lägger jag ut en artikel jag skrev om Magnus & Brasse i samband med att två av deras krogshower släpptes på dvd 2009.
De var svensk teves första stora komikerpar. De spelade in publiksuccéer för de svenska biograferna. De lärde flera generationer svenska barn läsa och skriva. De är Magnus & Brasse. Nu kommer deras krogshower på dvd.
Som komikerpar är Magnus Härenstam och Brasse Brännström de första underhållare att bli fostrade i den svenska televisionen. Samtidigt utvecklade de tv-underhållningen med sina samtida, lätt respektlösa komediserier.
Tillsammans med Lasse Hallström hade Magnus och Brasse sina rötter i kårrevyer och studentspexande. Här föddes den respektlöshet som de sedan tog med sig in i tv-studion under slutet av 1960-talet då trion gjorde svensk ungdoms-tv osäker med program som Popside och Kram. Men det var inte förrän 1970 med satirserien Oj, är det redan fredag?som komikerparet Magnus & Brasse började ta form. Magnus var här till en början enbart Brasses bollplank framför kameran men tog efter hand allt större del i hela den kreativa processen.
1973 fick Magnus & Brasse sitt definitiva genombrott. Parets samarbete hade nu utvecklat herrar komikernas respektive särdrag som aktörer och utkristalliserat två polariserade typer.
Komiska kumpaner Ett väl fungerande komikerpar kräver samspelta aktörer. En typbestämning av aktörerna i en sådan konstellation visar att den ene aktören har rollen som yvig clown medan den andra är den disciplinerade auktoriteten. Fysiska företräden och en viss munvighet krävs också då det ofta handlar om att parera partnerns infall och upptåg.
För de som upplevde Magnus & Brasses storhetstid under sjuttiotalet är det inte svårt att se vem i komikerparet som spelar respektive roll.
Storhetstiden Att just 1973 är startåret för Magnus & Brasses storhetstid visar deras produktion tydliga tecken på. Samarbetet utvecklas betydligt i tv-serien Pappas pojkar och når sin fulländning i barnprogrammen Fem myror är fler än fyra elefanter. Året därpå tog de steget fullt ut från televisionen och ställde sig åter live på scen. Krogshowen hette Levande på Nya Bacchi och blev en succé.
Framgångarna fortsatte under sjuttiotalet. Förutom ytterligare två krogshower, de nu dvd-aktuella Varning för barn och Det är serverat, gjorde Magnus & Brasse både tv-serier och film. Det senare framförallt i regi av Lasse Hallström.
I dessa filmer spelade Magnus och Brasse till en början ensamma huvudroller och dök inte upp som komikerpar förrän 1983 i Två killar och en tjej. Den här filmen lämpar sig väl som avslutning på historien om Magnus & Brasse. I rollerna som två återseende studentkamrater får de uppdraget att göra gamla kårrevynummer på en bröllopsmiddag. Två killar och en tjej speglar samarbete, känslor och kreativa våndor ochkan ses som en allegori på Magnus & Brasses historia.
Muntergökar
Lika träffande som deras sista film kan ses om deras samarbete, lika träffande kan man se deras gemensamma återkomst på scen 2005 i Muntergökarna. Här spelade de ett åldrande före detta komikerpar som diskuterar att göra comeback.
De gjorde ett försök och gjorde en lyckad lansering när de munhöggs i gammal god stil i Allsång på Skansen. Att de hade åldrats var förstås ämnet för dagen och Brasse summerade situationen med dessa ord: ”Man märker att man blivit gammal när det inte längre är frisk luft som kommer in genom fönstret, utan drag.”
–
Genom att klicka på teveprogramtitlarna som är länkade i texten hamnar du på Öppet arkiv och kan se dem. Den länkade filmtiteln skickar dig till Svensk filmdatabas informationsida.
Nu har två av mitt livs stora underhållare sagt tack och adjö.
Står och väntar i passkontrollen på Los Angeles flygplats när ett sms når mig om att Magnus Härenstam har gått ur tiden. Sorglustigt att jag på planet precis börjat läsa hans memoarer. Återkommer om dem.
Jag är glad att vi – Simon, Quintus, Kvinnan, Farsan och undertecknad – hann se hans avskedsföreställning Morsning & goodbye på Oscars tidigare i vår. Dessutom hann vi med hyllningsföreställningen Varning för Magnus & Brasse på Scala samma vecka tillsammans med Åke.
Ingen ska beskylla mig för att läsa serier så fort jag får dem i min hand. Dennis Gustafsson har rekommenderats mig sedan Skräckens ängel(Albumförlaget) utkom 2011. Nu, våren 2015, inser jag att jag borde läst honom för länge sedan.
Skräckens ängel är det första äventyret om Viktor Kasparsson, fotografassistenten som skickas iväg till Svartmåla för att testa chefens flygobjektiv. Där möter han Skräcken som under kriget hjälpte flygaren Rygels motståndare i en luftduell. Det är Rygels styvdotter Emma som håller i spakarna när en luftburen Kasparsson provskjuter med objektivet. Men Skräcken är på väg igen …
Jo, det är en ganska intensiv historia och Dennis Gustafsson vet hur han ska berätta den. Med influenser från framförallt Jacques Tardi (?) imponerar Gustafsson med sin historia, sina bilder och en sidlayout som kanske kräver ett större format – eller är det bara mina trötta ögon som spökar?
Jag ska snarast möjligt läsa fler äventyr med Viktor Kasparsson. Hittills har det utkommit 5 böcker. Jag har de som följer på Skräckens ängel men hur får jag tag i det första – Makabra mysterier – med serienoveller om Viktor Kasparssons senare äventyr?
Jag har aldrig ångrat att jag inte gick på gymnasiet. Men det fanns en tid då det kändes som att jag därmed missat en del litteraturhistoria, särskilt svensk sådan, som jag gärna tagit till mig. Alla funderingar på att själv läsa i kapp litteraturhistorien slås ur hågen när jag inser att tiden aldrig räcker till för att göra sådana val.
Därför är det kul när böcker som Malin Billers I varje droppe är en ädelsten (Kolik förlag, 2014) dyker upp. Här tolkar Malin Biller Gustaf Fröding och det tackar jag för.
Mitt första möte med författaren var Alf Woxneruds tolkning av Dumt fôlk i seriealbumet Svenska serier special (Semic press, 1983) och utan den hade Fröding kanske bara varit den där gubben i sjuksängen på tavlan som hänger i Manillas matsal. Men Woxnerud gjorde mig nyfiken och tack vare honom hittar jag förmodligen en Frödingbok i gillestugans biblioteket om jag bara letar.
Men nu behöver jag inte det. Malin Biller tolkar Gustaf Fröding i I varje droppe är en ädelsten på ett sätt som infriar de föreställningar Alf Woxneruds serie gav mig på 1980-talet.
Som tecknare har Malin Biller något särskilt. Hennes bilder fungerar både högt och lågt, så att säga. Väljer hon att berätta något komiskt så gör bilderna det ännu roligare och väljer hon ett mer allvarligt stråk så förstärker teckningarna även här – och det utan att hon till synes förändrar manéret. Tack vare bilderna förstår jag dessutom nästan all värmländska också.
I varje droppe är en ädelsten räcker länge. Jag läser sällan mer än en serie åt gången. Därtill är det för bra.
Det vete tusan om jag hade gått och sett den här föreställningen om inte Magnus Härenstam varit så positiv till den. En rundringning i den närmaste familjekretsen samlade sex personer. Åke, Simon, Quintus, broder 2 och farsgubben (i sittande ordning på bilden nedan). De tre förstnämnda, sönerna, har vuxit upp med äldre svensk underhållning i allmänhet och Magnus & Brasse i synnerhet. Deras förväntningar kom lite på skam jämförde i pausen och efteråt med hur Magnus & Brasse framfört sina sketcher på skiva – och visst, det är väl framförallt därifrån hyllningskomikerna Magnus Kviske och Adam Lindrooz hämtat inspiration och manus. Men inte ens Magnus & Brasse var lika tajta som Magnus & Brasse på skiva alla gånger. Och säkert bättre ibland.
Det märker man om inte annat om man jämför cd-skivorna med dvd-släppen av samma shower. Grejen är ju att det vi hört på skiva är det som satt sig och som vi kan utantill. Definitivt en både våghalsig och otacksam uppgift för ett annat komikerpar att ta sig an. Och kan man bortse från originalen klarade Kviske och Lindrooz sig med den äran – tyckte i alla fall vi i den äldre generationen.
Podden Alex och Sigge var en av de första jag började lyssna på och jag tycker fortfarande den är underhållande, mycket beroende på att Alex Schulman och Sigge Eklund motsatta personligheter som vilar på en gemensam värdegrund. Den förres mer impulsiva infall om kontra den senares eftertänksamma funderingar kring livet och det gjorde det förstås till en självklarhet för mig att boka deras föreställning Meningen med livet på Cirkus i Stockholm. Simon, som också gärna lyssnar på podden, hakade på, väl medveten om att detta inte skulle bli som podden. Det hade de ju varnat för i podden.
Det blev en trevlig kväll och med en absolut underhållande föreställning. Och kanske var det inte riktigt som i podden. Den stora skillnaden var väl att det skedde en större interaktion herrarna emellan. Men jag tror ingen som lyssnar på dem varje vecka blev besviken att se dem – åtminstone inte igår.
När andra säsongen av Ricky Gervais serie Derek nu släppts på Netflix har jag precis sett klart den första.
Kan tänka mig att det här har varit en vattendelare bland fansen av The Office, Extras, En idiot på resa och Life’s too short. Så inte för mig. Däremot har den varit med och förändrat min konsumtion via teverutan eftersom det här var den första serie jag hörde talas om att Netflix producerade. När sedan House of Cards släpptes var ett abonnemang snart införskaffat. Derek är en udda komediserie. Den hållit en konstant nivå, som till en början förmodligen var trevande för de av Ricky Gervais fans som omslutit serien. Den har ett budskap som då och då balanserar på gränsen till övertydlighet. Men den har också alltid varit rolig, mycket tack vare vaktmästaren Dougie och Dereks odräglige kompis Kev, väl spelade av Karl Pilkington respektive David Earl.
Ricky Gervais i titelrollen Derek är en lustig sorglös figur med hjärtat på rätta stället som ofta lockar till glädje, sorg och aha-upplevelser – samtidigt. Bra.
Igår firade Simon sin 16-årsdag med några kompisar, farfar, morsan, undertecknad och Kvinnans yngsta dotter genom att vara en av 16 592 besökare och slå publikrekord i Globen. Det 200:e avsnittet av Filip och Fredriks podcast framfördes live och skulle inte spelas in. Men det vete tusan om man inte gjorde ändå. Jag såg ett filmcrew springa runt hela kvällen.
Spelades det in bör man lägga ut avsnittet i den ordinarie podcasten. Ljudet var nämligen under all kritik. Av någon anledning gick ljudet ut i arenans samtliga högtalare, precis som under en hockeymatch, vilket gjorde att det studsade högt och lågt och låg kvar länge.
Under föreställningen påkallade publiken uppmärksamheten till problemet och man tog en kort paus där Fredrik påpekade att ”huvuden kommer att rulla”. Efteråt kommenterade Filip ljudet såhär i Aftonbladet:
– Det enda jag kan säga om ljudet är att jag är ledsen, men det ligger inte på vårt konto.
Jag håller inte riktigt med. Klart att det inte är deras jobb att se till att allt fungerar som det ska, men samtidigt är man en del av en helhet. De kunde åtminstone ha återkopplat till problemet under kvällen och frågat publiken hur det lät.
Lite förvånad är jag faktiskt att just det inte skedde, med tanke på hur viktigt ljudet och Filips mickhantering har varit för Fredrik under podcastens historia.
Jag hoppas att det dåliga ljudet inte var ett resultat av de låga biljettpriserna. I så fall hade jag gärna lagt minst en hundring till per biljett för professionella ljudtekniker.
Annars var det en kul kväll. Filip och Fredrik skötte sig bra på scen och använde sig av liveframträdandet i lagom dos och till rätt saker.
Simon och hans kompisar var nöjda. Tror det var deras första besök i Globen, som fortfarande är en imponerande arena. Att vara med om att slå både Påven och Metallicas publikrekord är förstås också en höjdare.
Bilden på en nedhissande ”Filip på korset” är från mobilen. Suddig som tusan kan den få fungera som symbol för vilken nivå ljudet låg på.
Ridå.
Simon repar inför sin nyårskonsert och kommer nedspringande med frågan:
”Har någon sett mitt capo?”
”Nej”, svarar Quintus. ”du får använda barrégreppet istället.”
Därpå följde en lektion i musikalisk svenska för undertecknad.
I dag blev jag glad ägare över ett styck kabinväska med Beatlesmotiv ur den tecknade långfilmen Yellow Submarine eller Gul, gul, gul är vår undervattensbåt, som den hette på svenska.
Om jag förstått saken rätt finns det än så länge bara sex exemplar av denna i Sverige. Kul. Det har sina fördelar att man arbetar där man arbetar …
En eftermiddag i revy- och kupletthistoriens tecken gjorde den här veckan – för mig. Kvinnan var också nöjd men Simon hade hoppats på fler ”rena” skojigheter och mindre sånger och kupletter. Ändå är det nog just skojigheterna som gör att Mattias Enns föreställning i all sin enkelhet får guldkant. Ackompanjerad av Jan-Erik Sandvik på piano står Enn inte bara för alla framträdanden själv, han ger det hela en inramning med melodilösa texter i form av sketcher, legender och skandaler. Alla tiders!
Mattias Enn sprudlar på scenen. Det är tydligt att han älskar de örhängen han framför. Det första leendet kom redan i en blickväxling när vi anlände sist av alla, såg övriga publiken och förstod att vi sänkte medelåldern rejält. Det andra leendet kom när Enn äntrade scenen. Och det leendet höll i sig genom både sång och tårögt sprucken röst.
Det tredje och sista leendet kom när jag införskaffade föreställningen på CD genom att köpa en kram av herr underhållaren själv.
Såg Gravity med Quintus i kväll. Första gången jag ser Sandra Bullock på vita duken. Det är något visst med den donnan … Ville se The Heat när jag var i Göteborg innan bokmässan men Grabben mitt emellan sa nej.
Och det var kanske rätt beslut. Med The Heat ännu osedd kan jag nog ändå konstatera att Gravity är mer av en biofilm. Manus och skådespelarinsatser är okej, men det griper aldrig riktigt tag i en. Men filmeriet i övrigt gör att det här är en rulle som bör ses i biosalongen – inte för att de förbaskade 3D-brillorna gör något till, utan för att datortekniken gör filmen storslagen.
Men har man en snäv biobudget ska man nog välja något annat.
I Pepparkakshuset – som bör vara min lekskola Solkullen – pågick en fruktansvärd mobbing i slutet av sextiotalet (fyra år innan jag gick där). En mobbing som i dag hämnas med mord.
Författaren Carin Gerhardsen var själv utsatt för mobbing men menar i extramaterialets intervju att det ingalunda är en personlig vendetta hennes fantasi satt på pränt. Det köper jag, även om Gerhardsens beskrivningar är väl så ruggiga. Själv köpte jag faktiskt två exemplar. Pepparkakshuset är första delen i deckarsviten Hammarbyserien.
Det är väl jäklar-i-mig typiskt, va?
SVT sänder äntligen en av Gus & Holgers gamla filmer som jag inte hade tillgång till under arbetet med min D-uppsats om parkomiker. Har inte sett den sedan dess heller. Reser bort. Riggar dvd-spelaren. Kommer hem. Och så har SVT skjutit upp sändningen med en halvtimme!
Skärpning SVT. Sådant måste ni lägga av med.
Lars Winnerbäck har släppt sin första platta på fyra år. Som jag förstått det av den enda intervjun han gjort inför släppet – hos Kristoffer Triumf på Värvet – har han inte känt behovet av att komma med något nytt förrän nu. Det har passat mig bra. En Winnerbäck-platta winner i längden. Så lär det bli den här gången också.
Den första genomlyssningens, på sina ställen, väl tydliga Lundell-influenser ger vika redan vid nästa.
Winnerbäck levererar. Låtar som Vi åkte aldrig till havet, Vem som helst blues, Utkast till ett brev* och någon till gör halva skivan på en gång. Thåströms inhopp på Gå med mig vart jag går är klockrent.
Allt är som vanligt, med andra ord. Och ”som vanligt” är inte fy skam.
*Men är inte pianoslingan i början påtagligt lik introt till Loreens Euphoria?
Strax efter att Valhall-serien lades ned blev det trettonde äventyret, Balladen om Balder, musikal i hemlandet.
Efter att har turnerat i 38 städer går den i höst i två månader på Folketeatret i Köpenhamn.
Att Valhall är en av de bästa serierna jag läst och dessutom haft förmånen att översätta gjorde förstås ett musikalbesök självklart när jag och Kvinnan ändå var i Köpenhamn.
Matinétiden 16.30 vittnade om en föreställning riktad till besökare i alla åldrar. Publiken var blandad 50/50 och alla hade kul. Många skratt och mycken inlevelse när skådespelarna spelade med publiken och publiken med skådespelarna. Oberäkneliga barn bidrog förstås till munterheten.
Valhall som dansk institution blev påtaglig när halvparten av publiken – som var från 6 år och uppåt – är så bekanta med serien och dess figurer, att skådespelarna har ett bollplank i dem.
Som översättare hade jag svårt att låta bli att fundera kring hur föreställningen skulle te sig på svenska. Skulle Balders beskrivning av ”den enda rätta” med vackra ögon, härlig mun och fina bröst gå an på svenska och skulle korparna Hugin och Munins alkoholintag accepteras?
Jag sträcker mig inte längre än till ett tveksamt kanske.
Musikalen Valhall spelas mellan 11 september och 19 oktober 2013.
Jaha, typiskt att den nya versionen av Över en pilsner-bloggen börjar med en bok av Sture Hegerfors. Men inte så tokigt ändå. Han var ju faktiskt den tydligaste seriefiguren i media när jag var grabb. Jag fick den här boken av honom under Bokmässan 2012. Den levererades med en kram!
Sture Hegerfors har skrivit en bok om sitt liv genom att skildra händelser och företeelser som präglat hans uppväxt. Igen, kan den trötte tänka. Men det är inte riktigt så.
Det är många artiklar, minnen och notiser som kanaliseras genom Stures penna men en del material har andra avsändare. Den snabbe läsaren kan kanske tycka att Sture egentligen inte är där. Så är det inte heller. Och det är väl det som skiljer den här boken från flera av de tidigare. Sture känns hela tiden närvarande. Det här är de facto en biografi om Sture Hegerfors.
Eller ja: den mer offentliga sidan av Stu Heger, i alla fall. Är det något man saknar är det familjen. Den dyker visserligen upp här och där, men inte mer än som påverkan och uppstartare till Stures idéer.
Själv nämns jag inte alls i den här boken, förutom i dedikationen. Mitt namn har därför lagts till i personregistret efterhand. Med hänvisning till titelsidan, naturligtvis.
Så var en sajt registrerad i mitt namn. Eller snarare i den roligaste av de otaliga felskrivningarna som mitt namn har råkat ut för.
Under åren på tryckeriet i de västgötska skogarna fick jag en gång ett brev adresserat till ”Produktionschef T G Bjer”. Den varianten kändes inte fel. Rolig, som sagt, och självklar.
