Ny lya

Göteborg för alltid i mitt hjärta. Minns när jag flyttade hit i början av 1994 och förstod att det här var en stad i stil med det Stockholm jag drömt om, drömmar som härrörde sig från söndagsteves svenska matinéer, förmodar jag. Men så såg inte Stockholm ut när jag provade staden några månader 1990. Göteborg, däremot, har behållit sin prägel.
Min prägel på Göteborg finns numera nära Munkebäcks torg, dit Grabben-mitt-emellan flyttade tillsammans med sin mor redan när jag fortfarande bodde kvar. Och där har han fortsatt bo även sedan jag svek min elvaåring och lämnade staden.
Tanken att komma tillbaka har alltid funnits där: Någon gång, när inget av barnen längre behöver hjälp med att ställa mat på bordet varje dag, ska jag hitta en ny fast punkt och vara där.
När sedan Grabben-mitt-emellan och hans sambo på den sedvanliga fira-farsan-frukosten vid förra årets bokmässa meddelade att det som kom att bli Grabbhalvan var på väg, kände jag att det var dags.

Och här är jag nu, varannan helg. Två hus bort från min götebossfamilj. Förmodligen lite för nära att han sin svärfar, farsa och farfar. Men det löser sig. De flyttar snart.