Jag saknar dig, mormor

Foto: Syster Yster

Morgonen efter jag fått beskedet om att mormor gått bort satt jag i bilen på väg ner från Stockholm för att ta ett sista farväl.
Det var tidigt och jag var trött. Jag försökte hålla mig igång genom att lyssna på podcast, men tankarna kretsade förstås hela tiden kring mormor.
En återkommande tanke den här morgonen var ett minne från barndomen där jag och moster sitter på ett av ”bergen”, som vi kallade dem, bakom Torpet. Moster har ont. Jag sitter bredvid, är osäker och skamsen. Inte för att det var mitt fel att moster strax innan hade försökt sno åt sig en bit tegelpanna som jag just hade tagit sats för att krossa med en sten, utan för att mormor på grund av mosters bölande är ursinnig på mig.
Jag försöker tänka på annat, men det här minnet återkommer flera gånger under den knappt två timmar långa bilfärden hem. Till slut förstår jag varför: Mormor var alltid snäll.
Mormor var glädje, kärlek och trygghet. Man kunde alltid lita på henne. Oavsett om man behövde lite värme – mänsklig eller från en kopp kaffe – eller om man ville dela stoltheten över sina barns prestationer, eller bara få ett par byxor lagade. Hon fanns hon där. Alltid leende. Alltid ödmjuk. Alltid redo med symaskinen.

Nu finns det bara ett stort hål kvar. Och det kan ingen laga. Jag saknar dig, mormor.