Äkta amerikanska jeans

Med Äkta amerikanska jeans är Jan Guillou någonstans mitt i den familjekrönika som sträcker sig över 1900-talet. Andra världskriget avhandlades i två romaner, vilket var välbehövligt även om det var lite snöpligt att det inte kom någon direkt fortsättning på den cliffhanger Att inte vilja se (2014) bjöd på. Men den och efterföljande Blå stjärnan var ändå två kraftfulla romaner, värdiga de två inledande delarna av romansviten Det stora århundradet.
Med Äkta amerikanska jeans tappar tyvärr romansviten fart. Det är inte så att Jan Guillou inte levererar en välskriven historia, mitt minskande intresse beror snarare på hur och vad han valt att berätta.
I fokus för denna romansvitens femte del är nästa generation Lauritzen, Eric Letang, som vi inte har någon tidigare relation till eftersom han bara är en batting och knappt nämns i de föregående romanerna. Att de figurporträtt som görs i de två föregående romanerna av nästa generation Lauritzen är fylligare beror på att Jan Guillou där valt författarens allvetande perspektiv. Så icke här. Äkta amerikanska jeans är skriven i jag-form. Det är förstås inte så att en roman skriven ur ett första personperspektiv inte kan bli fyllig men här blir det en påtaglig skillnad från tidigare. Man får också känslan av att Guillou insett detta under författandets gång och ångrat sig. Det senare inte minst eftersom författarjaget dyker upp från skrivandets stund under andra halvan av 1960-talet med kommentarer skrivna till moster Johanne, som då är litteraturskribent på Dagens Nyheter och den som utmanat honom att beskriva familjens 1950-tal i jag-form.
Att författarjaget beklagar sig över att inte kunna använda en allvetande penna men samtidigt också säger att 1950-talet inte är så intressant att berätta om, får mig att tro att Jan Guillou valt detta perspektiv för att göra det lätt för sig. Inte bara för att han helt kan hoppa över familjen Lauritzens arvstvist man som läsare blir så nyfiken på. Visst händer det tillräckligt under detta årtionde som han kunnat klä krönikan kring, även utanför fiktionens ramar. Suezkrisen nämns visserligen och Eric Letang läser i bibliotekens tidningar på om Israel, samtida författare och annat. Men det blir perifert. Ett omniscient berättande hade kunnat levandegöra hela decenniet och familjen därtill.
Guillous beskrivningar av en misshandlande styvfar, Stockholm och Eric Letang som en idrottsstjärna i vardande stärker också känslan av att detta är en roman om honom, därtill en prequel till en annan av hans romaner. Något Guillou verkar ha insett själv och låter, som för att understryka att det inte är han själv Äkta amerikanska jeans handlar om, sitt alter ego Erik Ponti från Ondskan (1981) dyka upp på internatskolan Stjärnberg efter att Eric Letang hamnat där. Båda är relegerade från realskolan men väljer två olika sätt att klara situationen och pennalismen på skolan.
När författarjaget i sina sista kommentarer skriver läsaren på näsan om vad det skulle kunna bli av den här romanen och tiden på Stjärnberg får romanen en metanivå som blir nästan löjlig. ”Den här romanen är inte skriven för att ges ut. Ingen skulle vara intresserad av att läsa om 1950-talet i dag. Men kanske om 50 år?” eller ”Jo, Erik Pontis tid på Stjärnberg är stoff nog för en hel roman.” Nu parafraserar jag men det var inte utan att skämskudden kom fram å Guillous vägnar.