Resebrev från Kalifornien 2015:16

Ett avslutande resebrev måste handla om bilen.
Vi bytte upp oss från en bil ”i stil med Toyota Corolla”, som Norweigan kallade det i ordererkännandet först när vi betalat klart bilen. Det visade sig också när vi kom till uthyraren Alamo att det antal väskor Norweigan angivit skulle få plats inte alls handlade om resväskor i storlekar man checkar in (och då hade vi ändå den minsta modellen av dessa) utan även om handbagage. GPS saknades också i den bil vi beställt. Läge att ta en annan bil alltså.
Det fick bli en Dodge Durango, SUV, och tur var väl det. Det var skönt att sitta lite högre än de flesta andra när vi for fram i rusningstrafiken och förväntades hålla uppsikt över 6 filer plus alla av- och påfarter. Någon gång mot slutet vågade vi använda bilpool-filen. Problemet med den och rookies som oss var just det där att behöva korsa 4-5 filer för att komma till en avfart. Men tack vare GPS:en klarade vi oss bra även om det kunde bli rörigt ändå vid trafikplatser i flera våningar som inte alltid var tydliga på GPS-kartan.

Sedan fanns det förstås några grejer i trafiken utanför freewayar och highwayar som var lite lattjo, på gott och ont. Den bästa regeln var nog de många trafikljuslösa korsningarna som istället hade stoppskyltar från alla riktningar. Där var det demokrati som gällde. Den bil som stod på tur var den som fick åka ut. Bilarna körde sedan ut i den ordning de kommit fram till sin stoppskylt. På så sätt blev inte bilar i någon riktning lidande.
Reversiva körfält fanns det också i mitten av körbanorna för den händelse man skulle svänga in någonstans. Då gällde det att se upp eftersom det kunde komma möte i samma fil. Men det fungerade fint.
En svårtydd regel var den att det här och var verkade vara okej att smyga runt hörnet till höger även om vi hade rött ljus. Detta reglerades förmodligen med skyltar som talade om att man INTE fick göra så.
Över huvud taget var förbudsskyltar legio. Snart förstod vi att man kunde utgå från att om det inte fanns en förbudsskylt mot något så var det okej att göra vad som helst i princip. De enda egentliga påbudsskyltarna handlade om vilken hastighet man skulle hålla för att klara en kurva. Och dessa påbud behövdes verkligen. Många skarpa kurvor var det.

Att tanka var ett kapitel för sig. Många kontoautomater ville ha ens postnummer innan man betalade. Då fick man förskottsbetala inne i kassan. Den enda gången jag tror kortet fungerade var den gången det verkligen behövdes. Bensinstationen i Benton, där vi stannade på väg till Las Vegas (och stannade i Tonopah) stängde tidigare än alla mackar vi besökt tidigare.
Soppan kostade cirka 8 kronor litern och vid ett snabbt överslag har det inte gått på mer än estimerat, bilen storlek till trots.